En sjukhistoria från vår resa i maj 2008 .

Man kan säga att våren stod som spön i backen. Vårfloden fullständigt körde över oss och vi hade ingen att sätta mot. Det desperata sökande efter fiskbart vatten var dagarnas enda fokus. Vi hade åkt 70 mil enkel resa och skulle inte knäckas. Efter att ha kört fast på en grusväg mitt i ingenstans och för hand försökt gräva oss loss, fick vi till sist lotsat en inhemsk ”Crocodile Dundee” från Lillhärdal rätt så blev vi uppdragna på fast mark.

Med fälgarna fullständigt knökfulla av småsten körde vi tre mil till OK i Sveg. Bilen lät som en stenkross och färden gick sakta så inte allt skulle skära. På macken tillbringade vi sedan 2 timmar till att plocka bort stenar bakom hjul, i hjul, och överallt. Där det fanns ett hål, fanns en sten. Peangen fick ett nytt användningsområde.
Vi tvingades dessutom ringa hjälp från en däckfirma för att få loss hjulen från bilen. En helt sjuk upplevelse.

Men en Man I vadare ger sig aldrig, så nästa dag tog vi ny sats …………………då startar inte bilen. Batteriet är tvärdött. Nytt samtal och Svegsjouren fick rycka ut i form av en fiskebroders fru.

Nu skall det väl ändå räcka tänkte vi. Nu blir det mycket fisk för mer oflax kan man inte ha eller…..

Efter tips från lokalbefolkningen så tog vi oss upp till Ytterhogdal och en fiskesäker tjärn. Helt utan påverkan av vårflod. Jippi äntligen fisk. Vi kunde riktigt se hur spöna stod i båge och Öring, Röding och Regnbågar fullkomligt flög upp. Väl framme packade vi ur bilen och slog läger. Vädret var galet bra med solsken och helt vindstilla.
Vi kunde se vaken på tjärnen och vibrerade av längtan

När allt var urpackat dök fiskekontrollanten upp och tittade intresserat på oss och sa med ett häpet leende – jäklar anamma gubbar, vad mycket grejer, hur länge ska ni stanna? Vi svarade bara idag och detta är vad vi alltid har med oss (ler). Han bara log artikt, vad han tänkte kan vi gissa.

Vi började med att flugfiska i timmar. Bytte mellan sjunklina med nymf, flytlina med superpuppa.
Vi provade sjunklina med flytande bobbisar, flytlina med sjunkande kopparskallar. Allt!

Inget fungerade!!!!

Samtidigt stod en äldre herre och körde med kastflöte från en brygga och metade på maggot. När han dragit tre stycken stora Öringar runt 2kg så tackade han för sig och gick hem.

Vi övergick då till kastspön och drag, dock även detta utan framgång. Nu gav vi upp och släppte prestigen och börjad meta alla fyra. Nu jäv… skulle de upp



Två timmar senare utan hugg, kom en äldre handikappad man i rullstol ut på hcp-bryggan för att med ett långt metspö försöka fiska. Vi tyckte lite synd om honom efter våra 6x4 timmar utan ett hugg.

När han en timme senare blev hämtad och tog med sig sina tre kilo stora Öringar sprang vi nästa fram och slogs om bryggan. Vad tror ni hände? Inte ett liv trots alla fiskeredskap som gick att uppbringa i spöform samtidigt runt hela tjärnen.

Totalt tillbringade vi 32 timmar och använde alla flugor i askarna, alla spinnare som fanns väskan, maggot, mask och till sist räka. INTE ETT HUGG!!

Säga vad man vill om ”Män I Vadare” men vi är envetna och alltid glada.



En vecka med 160 timmars fiske utan ett enda hugg.  Fyra månader senare var vi uppe igen och då vann vi.

//Broder Harr.
nedan en lätt uppgiven Harr.